I lagstiftningen för hälso- och sjukvården kommer en rad olika värden och principer till uttryck. Det yttersta målet för svensk hälso- och sjukvård är att uppnå en god hälsa för hela befolkningen (3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen). I arbetet mot detta mål ska vården respektera allas människors lika värde och den enskilda människans värdighet (3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen), liksom patientens självbestämmande, integritet och delaktighet (5 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen). Vården ska tillgodose patientens behov av trygghet och kontinuitet och sörja för att vården är lätt tillgänglig (5 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen). När resurserna inte räcker för att tillgodose alla behov ska vården prioriteras efter etiska principer som riksdagen slagit fast (den så kallade prioriteringsplattformen), vilka bland annat anger att den som har störst behov ska ges företräde (3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen).
Vilka principer, mål och värden som bör genomsyra hälso- och sjukvården är i grunden en etisk fråga, liksom hur olika värden och mål bör vägas mot varandra om det uppstår konflikt mellan dem. Men även hur vården styrs och organiseras är en fråga med etiska implikationer. Olika sätt att organisera och styra hälso- och sjukvården ger olika förutsättningar för att uppnå och främja uppställda mål och värden. Detta gäller oavsett om det handlar om hälso- och sjukvårdssystemets övergripande organisation eller om processer och arbetssätt på den enskilda kliniken. Just de så kallade organisationsetiska frågorna har fått ökad relevans i ett hälso- och sjukvårdslandskap i allt snabbare förändring.