Ett piller som självt kan rapportera att det blivit svalt kan hjälpa patienter att ta sina mediciner och göra vården säkrare. Men samma signal som kan hålla en patient vid liv är också en datapunkt om hälsa och kropp – som kan delas, sparas och en dag bli ett villkor. Nästa generations digitala läkemedel var ämnet för ett av Smers etiksamtal under årets Almedalsvecka.
Sven-Eric Söder, ordförande i Smer, inledde med att berätta att i Sverige tar mellan 40 och 60 procent av patienterna inte sina läkemedel som ordinerat, samtidigt som regionernas förmånskostnad för receptläkemedel 2025 låg på drygt 38 miljarder kronor. Det första sensorförsedda pillret godkändes i USA redan 2017, men nådde i praktiken aldrig patienterna. Det som forskare vid MIT presenterade i januari i år är ett steg vidare, med en till stor del nedbrytbar sändare där bara ett litet chip lämnar kroppen.
— Frågan i dag är inte om tekniken är möjlig. Den är: bör den användas – och i så fall hur, och för vem? Var går gränsen mellan att hjälpa en patient och att övervaka en medborgare?
Peter Hovstadius, medicinsk chef vid LIF, branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, menade att frågan ytterst inte handlar om tekniken utan om två saker: är användningen frivillig, och vem äger datan? Han var positiv till innovation men tydlig med att den inte får införas okritiskt.
— Det måste vara patienten som äger datan, till hundra procent.
Samtidigt var han bestämd med att tekniken inte kan väljas bort bara för att den väcker svåra frågor – den behöver utforskas så att de etiska frågorna fångas in på vägen.
— Det är svårt, men det ska absolut göras.
Tobias Bäckström, Chief Scientific Officer Nordics vid Novartis, framhöll att tekniken gör mest nytta i avgränsade, allvarliga fall – som transplantationer, där varje dos är avgörande – men inte räcker själv. Det avgörande är behandlingsalliansen med en välinformerad patient.
— Är det en magic bullet som kan lösa de problem vi skulle vilja lösa? Det räcker inte bara med smarta piller.
Max Herulf, avdelningschef vid E-hälsomyndigheten, vände blicken mot datan. Han var skeptisk till tvång och underströk att samtycke i en vårdrelation är komplicerat, eftersom relationen mellan patient och vård till sin natur är asymmetrisk. På frågan om myndigheterna är rustade för data i realtid svarade han nej – inte i dag, men att det är en stor fråga som kommer snabbt.
— Det kommer att finnas ett slags moraliskt imperativ att använda datan – en stor alternativkostnad om vi låter bli.
Mikael Sandlund, professor i psykiatri och sakkunnig i Smer, var den mest skeptiske. Han kunde se en poäng i kliniska prövningar, men påminde om att effekten på följsamhet ännu inte är visad och att det verkligt avgörande är att patienten vet varför ett läkemedel ska tas – och vill ta det. Här efterlyste han mer forskning snarare än tekniska lösningar. Det stora bekymret var enligt honom förtroendefrågan, inte minst för patienter med paranoida tillstånd som ska ta ett piller med inbyggd sändare. På frågan om han ändå såg möjligheter svarade han att många patienter är positiva och att det inte är omöjligt – men varnade för att det i förlängningen kan handla om villkor för att få vistas i samhället.
— Allt man kan göra måste man ju inte göra. Motivationen måste vi åt.
I den efterföljande diskussionen lyfte Gunilla Nordlöf, generaldirektör för E-hälsomyndigheten, värdet av kunskap som grund för bättre vård: ”att mäta är att veta”.
Laurent de Saunier från Vinnova undrade varför just läkemedel ringas in:
— Pratar vi om det här bara för att det är ett läkemedel? Är det inte samma sak som en smartklocka, som registrerar hälsodata? Är det samma sak vi pratar om?
Frågan ledde vidare till hur mycket hälsodata vi redan delar med kommersiella aktörer. David Andersson, enhetschef, FOI lyfte ett beredskapsperspektiv, där en funktion som visar vem som behöver sin medicin kan vara värdefull i kris, men samtidigt rymmer ett etiskt dilemma. Att följsamhet är svårt också för den initierade illustrerade Bäckström med självdistans.
— När jag själv använder läkemedel lyckas jag aldrig ta dem precis som de ordinerats – glömda doser, överhoppade doser.
Sammantaget rådde en försiktig öppenhet i panelen: smarta piller kan göra nytta i avgränsade fall och i kliniska prövningar, men förutsätter att användningen är frivillig och att patienten äger sin data. Den tydligaste samsynen gällde att tekniken inte får ersätta relationen mellan vård och patient, och att området behöver regleras innan det växer.
Se filmen här: https://www.youtube.com/live/8mhA1se-sVc?si=uU3ee_slBYUihnah