Att som barn få en ADHD-diagnos kan ge ökade möjligheter att få stöd och ge en förklaring till de svårigheter man har i skolan. Det kan dessutom leda till att man får behandling som på sikt kan rädda liv och hälsa. Men som vuxen upplever många att ADHD-diagnosen blir en börda. Avdiagnostisering av ADHD var ämnet för ett av Smers etiksamtal under årets Almedalsvecka.
Sven Bölte, professor och föreståndare för Center of Neurodevelopmental Disorders vid Karolinska institutet, inledde med att konstatera ett det finns en rad yrken inom exempel polisen och Försvarsmakten som den som har en ADHD-diagnos är utesluten från. Man får inte ens genomgå de medicinska test som används för att avgöra lämpligheten för yrket. Detta trots att många vuxna inte har kvar de funktionsnedsättningar de hade som barn.
— Det finns ett etisk dilemma och kanske en diskrimineringsfråga eftersom man potentiellt skulle kunna vara kvalificerad för dessa yrken som vuxen.
Enligt Sven Bölte finns två vägar att lösa problemet. Antingen får man rätt till en förnyad bedömning av vården. Eller så tillåter man dessa individer att gör testen och pröva yrket om man klarar testen.
— Om vården ska göra en ny bedömning tror jag att vi är rätt överens i Sverige om att det inte ska vara en fråga om privat ekonomi, menade Sven Bölte.
Sophia Eberhard, chefsöverläkare och forskare vid BUP Skåne, berättade att man i Region Skåne genomfört ett forskningsprojekt med personer som sökt hjälp att bli av med sin ADHD-diagnos. Många av dem har en fungerande vardag och känner inte igen sig i ADHD-diagnosen. De hade i många fall inte haft kontakt med psykiatrin på flera år. De upplevde att diagnosen som en gång var en hjälp blivit till ett hinder som stänger dörrar.
— I vården är diagnosen ett stöd i kommunikationen men utanför vården används den i andra sammanhang och blir en sorteringsmekanism. Jag menar att om vården ställt en diagnos har man också ett ansvar att hjälpa vidare.
På den punkten fick hon medhåll av Mikael Sandlund, professor i psykiatri och sakkunnig i Smer, som på frågan om avdiagnostisering verkligen bör vara en prioriterad fråga för den offentligfinansierade vården, givet de begränsade resurserna, svarade att ”medikolegala” beslut som har effekter även utanför vården bör ha en ”egen fil”.
— Det finns ju andra exempel på sådana beslut, till exempel om man ska få ha vapen.
Anki Sandberg, intressepolitisk sakkunnig vid Riksförbundet Attention, berättade att hon följt frågan sedan millennieskiftet och sett hur diskussionen förändrats. Från början sågs ADHD som en barndiagnos relaterad till utveckling och mognad.
Anki Sandberg, intressepolitisk sakkunnig vid Riksförbundet Attention.
— Vi fick lära oss att 50 procent inte skulle klara en seriös ADHD-utredning som vuxna eftersom man kommer ikapp.
Hon menade att det ligger i funktionsdiagnosers natur att de inte är statiska och menade att det inte nödvändigtvis bör krävas en ny bedömning för att bli av med en ADHD-diagnos.
— Jag tänker att jag som individ själv kan bedöma om jag fått ordning på min tillvaro och att diagnosen inte är giltig längre.