Andelen människor med obesitas har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Obesitas ökar risken för en rad olika sjukdomar samtidigt som många med diagnosen upplever föraktfullt bemötande och stigmatisering inte bara i samhället i stort utan även inom vården. Läkemedelsbehandling mot obesitas används nu i allt större utsträckning – både bland vuxna och barn och unga. Utvecklingen väcker frågor om hur vi bör förhålla oss till synen på hälsa, ansvar och kroppen i takt med nya medicinska innovationer. Hur bör samhället och vården navigera mellan individens behov, resursprioriteringar och frågor om kroppsideal och rättvisa? Vilken plats bör läkemedelsbehandling ha i förhållande till förebyggande insatser mot obesitas – på individ- och samhällsnivå? Och hur säkerställer vi rättvisa i tillgången till behandling när resurserna är begränsade? Vid ett etiksamtal under Almedalsveckans tredje dag behandlades dessa frågor från olika synvinklar.
Smers ordförande Sven-Eric Söder modererade samtalet. Vid sin sida hade han:
Anders Castor, barnläkare, sakkunnig i Smer, ordförande Svenska läkaresällskapets etikdelegation
Anton Nordqvist, ledamot i Smer för Miljöpartiet
Jeppe Theisen, VD Norden och Schweiz, Novo Nordisk
Jenny Vinglid, generalsekreterare, Riksförbundet Obesitas Sverige
Prick klockan 9 hälsade Sven-Eric Söder välkommen. Han inledde med att presentera Smer och dess funktioner, som bland annat är att stimulera till diskussion om viktiga medicinsk-etiska frågor i samhället. Smers medverkan i Almedalen är ett av många exempel på just den rollen. Sven-Eric berättade att obesitas är en folksjukdom som påverkar människors liv och hälsa och även vårdens resurser. Det finns nu potenta läkemedel, men hur ska de användas?
För att inleda samtalet kring denna fråga gick ordet först till Jenny Vinglid. Jenny berättade att obesitas är en kronisk, komplex sjukdom som blev en officiell diagnos i Sverige först 2013. Vi har numera tydliga nationella riktlinjer. Ett vårdprogram för barn är redan i bruk och ett för vuxna kommer förhoppningsvis till hösten. Men fortfarande finns stora problem för denna patientgrupp.
– Det finns mycket evidens rörande både behandling och prevention, ändå väcker obesitas så otroligt mycket starka känslor, åsikter, tyckande och värderingar. Ansvaret läggs uteslutande hos patienten och individen ”Du får skärpa dig. Det är ju bara att äta mindre och röra på sig mer”.
Jenny noterade att vi aldrig talar på detta sätt när det gäller följdsjukdomar till obesitas, som till exempel diabetes typ 2. 80 procent av dessa diabetiker har också obesitas. Patienter med diabetes typ 2 får subventionerade läkemedel och tillgång till dietist och god uppföljning. Patienter med enbart obesitas, om man ens får en diagnos, upplever väldigt ofta ett dåligt bemötande i vården. 3 av 4 vågar inte ens söka vård.
– Båda dessa patientgrupper har störningar i sina signalsystem som påverkar blodsocker respektive hunger och mättnad men behandlas väldigt olika.
Jenny avslutade med att påpeka att olika regioner i Sverige skiljer sig markant åt i sin syn på obesitas, där vissa erbjuder god behandling och andra nästan inte alls.
Sven-Eric lämnade därefter ordet till Jeppe Theisen. Jeppe tackade ordföranden och Jenny och inledde med att säga att han var enig med henne i vad hon säger om sjukdomen och bemötandet. Novo Nordisk har forskat på obesitas sedan cirka 25 år, inledningsvis med syftet att bättre förstå och behandla diabetes typ 2.
– Idag 25 år senare vet vi att obesitas är en kronisk sjukdom, och att det är en ”driver” för många andra sjukdomar, såsom diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar, vissa cancerformer, depression och rörelseapparatens sjukdomar.
Jeppe påpekade att ju tidigare behandling sätts in, desto bättre är det samhällsekonomiskt sett. Det är viktigt att vi har en dialog och utvecklar riktlinjer för vilka som ska erbjudas behandling. Vi har talat i många år, avslutade Jeppe, om förebyggande insatser men måste vara ärliga och konstatera att för vissa patienter är medicinsk behandling det rätta alternativet. Det handlar om människor med svår övervikt med ett stort lidande. Både för deras egen och för samhällets skull bör de erbjudas hjälp. Jeppe påpekade att det finns en socioekonomisk faktor i detta och att Sverige ändå måste göra en del rätt, eftersom förekomsten av obesitas här är lägre än på många andra platser, och även om det sker en ökning även i Sverige så är den mindre explosiv jämfört med många andra länder.
Sven-Eric tackade Jeppe och lämnade ordet till Anders Castor. Anders inledde med att notera att det är någonting paradoxalt med obesitas. Å ena sidan vet vi exakt vad det är: ett för högt energiintag i relation till hur mycket energi man gör av med. Å andra sidan, hur oerhört komplext det är att komma till rätta med det här, både på samhällsnivå och individnivå. Apropå frågan om stigma och bemötande påpekade Anders att även helt självförvållade tillstånd, som exempelvis en snowboardolycka, ska behandlas inom sjukvården utan att frågor om ansvar väcks. Även om mycket arbete återstår, menade Anders att de flesta nu inser att obesitas inte är ett självförvållat tillstånd och att det fortfarande är ett underprioriterat tillstånd. Och, som sagt, även om så vore skulle det enligt Anders inte vara relevant för sjukvårdens prioriteringar. Det är behovens svårighetsgrad som är det centrala. Också med tanke på länken mellan obesitas och andra allvarliga sjukdomar är det tydligt att obesitas fortfarande är för lågt prioriterat.
Samtalets sista inlägg innan diskussion tog vid gjordes av Anton Nordqvist. Anton berättade att han tidigare var folhälsopolitiskt ansvarig i sin hemregion, och mer generellt intresserat sig för levnadsvanefrågor under lång tid. Anton påpekade att alla inte har lika goda förutsättningar för hälsa, vare sig det handlar om genetiska eller ekonomiska bakgrundsfaktorer. Obesitas handlar om våra kroppar och påverkas alltså av ideal om hur de bör se ut. Det viktiga enligt Anton är att ha i åtanke att obesitas från sjukvårdens synpunkt handlar om hälsa, och inget annat. Men i läkemedelsbolagens marknadsföring kan gränsen mellan kroppsideal och hälsa vara mer oklar.
Nu vidtog så en frågestund med inspel från publiken. Intresserad allmänhet och professionella inom vården tog upp allt från hur bmi mäts hos skolbarn till hormoners inverkan på hungerskänslor. Ett återkommande tema var de svårförsvarliga skillnaderna mellan olika regioner, men också de socioekonomiska aspekterna på sjukdomen obesitas. I ett av sina svar berättade Jenny Vinglid att bland barn med obesitas är det endast drygt hälften som går ut grundskolan med godkända betyg. Ett annat återkommande tema berörde svårigheterna att mer precist klassificera obesitas och bestämma lämplig behandling. Ett fokus på enbart bmi är ofullständigt. Det är överviktens större påverkan på individens hälsa och livskvalitet som är det avgörande, detta betonades av flera i panelen.