Rapporten ADHD – etiska utmaningar tar upp etiska frågor som aktualiseras av de senaste årens stora ökning av antalet ställda ADHD-diagnoser hos barn, ungdomar och vuxna. I rapporten diskuteras frågor kring diagnostik och behandling av ADHD, men också problem som kan förknippas med samhällsstrukturer och olika sätt att betrakta ADHD.
Det finns stora geografiska skillnader när det gäller läkemedelsförskrivning för ADHD i Sverige. Det indikerar att såväl under- som överdiagnostik förekommer, vilket kan få etiska konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Det är en av slutsatserna i Statens medicinsk-etiska råds (Smers) rapport om ADHD som publiceras i dag.
Sammanfattningsvis anser rådet att:
- diagnosen ADHD bör betraktas ur såväl ett medicinskt som ett psykosocialt perspektiv. En balans mellan medicinska aspekter på diagnosen och psykosociala och pedagogiska faktorer bör eftersträvas.
- det är tveksamt att använda termen ”neuropsykiatri” som ett paraplybegrepp där bland annat ADHD ingår, eftersom det antyder att biologiska mekanismer här spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser.
- både under- och överdiagnostik av ADHD är problematiskt ur ett etiskt perspektiv. Inför diagnosställande behövs därför noggranna och högkvalitativa utredningar som utförs av ett multiprofessionellt team.
- det är viktigt att läkemedelsbehandling inte blir den enda åtgärd som sätts in vid ADHD utan att även icke-farmakologiska insatser erbjuds. Vårdens erbjudande om läkemedelsbehandling och andra behandlingsformer bör ske med beaktande av symtomens svårighetsgrad och med lyhördhet för patientens situation och behov.
- de stora geografiska skillnaderna gällande läkemedelsförskrivning är anmärkningsvärda och antyder att såväl under- som överdiagnostik kan förekomma. Detta kan få etiska konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Smer anser därför att de stora variationerna ska analyseras närmare av ansvariga myndigheter och sjukvårdens huvudmän.
- det ur etisk synvinkel är oacceptabelt om ADHD-diagnoser ses som en förutsättning för att skaffa nödvändiga stödresurser i skolan. Stödinsatser ska ges till elever när behov finns och oavhängigt om diagnos finns eller inte, vilket också stöds av skollagen. Skol-inspektionen bör få i uppdrag att granska om skollagen följs i detta avseende.
- det bör uppmärksammas att skolmiljön kan spela stor roll för hur en individs ADHD-symtom kommer till uttryck. Det är troligt att en skolmiljö som i större utsträckning är ”ADHD-anpassad” skulle minska behovet av läkemedelsbehandling hos barn och ungdomar.
- omotiverad kategorisering och särbehandling av personer med ADHD ska motverkas. En människa ska alltid behandlas med respekt och förståelse oberoende av sina förutsättningar.
- man bör uppmärksamma de många kunskapsluckorna som finns kring ADHD, exempelvis om diagnostiska metoder, effekter vid långtids-behandling med läkemedel samt effekter av icke-farmakologiska behandlingsmetoder och pedagogiska stödinsatser.
Rådet har under projektets gång hört och diskuterat frågor om ADHD med ett flertal personer med särskilda sakkunskaper och erfarenheter. Bland annat arrangerades en konferens som var öppen för allmänheten, ett dialogmöte som fokuserade på skolfrågor samt ett dialogmöte med gymnasieungdomar.
Ladda ner rapporten från smer.local.